Midnattsordern - Kapitel 3 - "Trollkarlen från Midnatt" - Del 2 av 3

Liams ångest blev bortsköljt av ilska och besvikelse. Han var arg på sig själv. Han undvek Teodor resten av dagen. Han kände att han hade svikit sin vän trots att Teodor inte visste att Liam planerade att rädda honom. För Teodor var det en vanlig dag, men Liam hade stått så högt och därför fallit längre.

          Under lunchrasten satte Liam sig på en bänk på skolgården i skuggan. Han ville inte att någon skulle se honom, han ville bara vara ifred. Det var absolut inget problem, ingen såg ju någonsin honom – han var ingen, och ingen brydde sig om honom. Visst skulle han få vara ifred.

Fast det var ju någon som kände till honom – P.G. Den sista människan Liam hade velat träffa nu kom upp till honom på skolgården. Det måste ha synts på Liam att har var helt och hållet tömd på självkänsla, och detta var något som P.G säkert kunde lukta sig till för det var det han livnärde sig på – andras olycka.

          ”Vad sitter du här helt själv för, rödtopp? Har du ingen hygien, ditt ansikte är fyllt med finnar. Hur känns det att ha så snea tänder att du har fått munnen stoppad full med metall?”, mobbarens ord surrade runt pojken och han kunde knappt urskilja det P.G babblade om nu från saker han hade hört förut som fortfarande ekade i huvudet.

          Liam satt där tom på självförtroende som en trasdocka, redo för P.G att använda som slagpåse. Liam kunde inte ta det här, inte idag, inte nu. Han hade gjort sig själv besviken och han var så arg. Han brydde sig inte om att P.G stod och retade honom men han hatade att han inte kunde ha räddat Teodor. Så som Tedoracles alltid stod på Liamuth sida. Hans lämmar kändes kyliga och hans hjärta slog snabbare. Hans ansikte blev rött av ilska.

Det nästa som skedde hände så fort att om han hade blinkat så kunde han ha missat det. Han for ilsket upp från hans sittplats och i ena sekunden sken Liams vy till i ett grönt ljus och i nästa satt mobbaren på marken ett par meter bort. Liam kände sig inte arg längre och P.G satt på rumpan med stora ögon. Han såg rädd ut. Han klev upp och sprang iväg nästan på samma gång och Liam stod bara kvar helt fundersam.
          Vad i hela friden hände? Ett grönt ljus hade kommit från Liam och knuffat omkull P.G. Pojken tittade ner på sina händer i förundran, men de såg ut som de alltid gjorde. Han tittade upp och märkte att alla elever på skolgården stirrade på honom.