Beas steg ledde henne till kyrkogården i utkanten av staden. Här var det alltid lugnt och tyst och det fanns ingenting som flickan störde sig på. Där fanns bara hon och dödens tysthet och sorgens skönhet. Gruset knastrade stilla under hennes fötter som skymtades under det lätta täcke av dimma som mystiskt låg över hela kyrkogården.
Hon gick på gången genom parken, förbi de vänner som låg långt där under. En grav var speciell. Det var en stor gravsten som stod nära ingången till parken, som hon gick förbi varje gång hon var där. Den hade en legend fastnålad på sig. Det sas att graven var tom – att det bara stod en gravsten men att det inte fanns någon nergrävd. Det hade gjort det dock, för att för runt hundra år sedan hade en man begravts där – det sas att han inte var mänsklig, utan höll på med magi eller var en vampyr eller något, men hade dödats och begravts på fel sätt. Så morgonen efter fann man graven uppgrävd och kistan tom. Utredare konstaterade att kistan måste ha öppnats inifrån och att jorden på något sätt inte hade grävts upp av någon på ytan – som om mannen som låg begravd hade med övernaturlig styrka själv tagit sig upp från sin sista viloplats. Kyrkan och stadens fullmäktige sopade det under mattan och skyllde på gravplundrare.
När hon hade gått igenom kyrkogården satte flickan sig på en parkbänk där hon hade god uppsyn på hela parken. Ryggsäcken hängde hon av sig och satte på marken bredvid bänken men tog först ut en bok ur den. Hennes vänstra fingrar strök ovansidan av boken tills de stötte i bokmärket som vägledde henne till sidan hon var på i berättelsen och hon började läsa. Det är en av hennes favoriter, en skräckroman från 1800-talet om ett missförstått monster. Tänk om verkliga livet var lika spännande.
Beas läsande avbröts av ett ljud. En gren som knäcktes. Hon såg sig omkring men var säker på att hon var ensam. Hon var van vid att vara ensam, och att vara det på kyrkogården, men nu kände hon sig en smula illa till mods. Var det något i luften? Det var lite kyligt men det störde henne inte.
Två skinande klot av död. Varför lät hon sig själv tänka mer på det? Hennes blick vandrade på de olika gravstenarna framför henne och tänkte på något hennes mormor hade sagt.
Hon sa att när människor dör kan deras själar bli kvar på jorden som andar, istället för att resa vidare till var döden nu tar dem. Men man kan inte se andarna, förutom att man ibland kan det. Anden skulle då se ut som ett litet skinande klot.
Bea tittade upp. Himlens färg började skifta i skymning. Ovanför henne vakade en lyktstolpe som grenade sig i toppen och hade två lyktor. Om hon tänkte för mycket på spådamens profetia skulle hon nog till slut tro att den passade in på något i hennes liv. Ovanför henne sken två glödlampor på en kyrkogård. Det kunde passa in. Två skinande klot av död. Skulle hon gå hit varje dag så skulle säkert något livsomvändande också ske samma dag. Av slumpen. Det är så spådomar fungerar. Man kan passa in dem på helt slumpvisa händelser. Så man skulle kunna ljuga ihop vilken profetia som helst och människor skulle ända tro att den slagit in. Hon sänkte huvudet och lyfte boken som vilade i hennes knä, och fortsatte läsa.
Hennes läsande blev avbrutet än en gång. När hon tittade upp från boken igen var det mörkt runt omkring henne. Den grenade gatulyktan gav henne gott läsljus även efter nattens inbrott. Flickan var så inne i boken att hon inte hade märkt hur kallt det hade blivit eller hur hungrig hon var. Det var definitivt dags att gå hem. Det var inte första gången detta hade skett, men hon visste att hon inte borde vara ute så här sent.
Det var inte som om hennes föräldrar brydde sig.
Hon lyfte upp ryggsäcken och satte den i sitt knä medan hon stoppade ner skräckromanen. Hon stängde väskan och slängde den över axeln när hon klev upp. Hon började följa gången som ledde till utgången när hon märkte något konstigt.
Hon stannade och stirrade på vad som såg ut som en krokig människa som stod en bit framför henne. När hennes ögon började vänja sig vid mörkret kunde hon bekräfta att det verkligen stod någon där. Och hon såg också att figuren stod böjd vid den mytomspunna gravstenen. Den stod bara där, så krokig och krum. Var det ens en människa? Hon var tvungen att gå förbi figuren för att lämna parken så hon tog ett par steg framåt. Men hon ångrade det snabbt och stannade, för varelsen svängde på överkroppen och Bea kunde se två skinande klot stirra rakt på henne.
Tiden frös när de tittade på varandra. Hon hörde en gren brytas någonstans, figuren vred huvudet omänskligt snabbt mot ljudkällan och slängde tillbaka det lika snabbt. Hon hörde springande fotsteg långt borta i det nattdaggiga gräset. Allt hon såg efter det var att varelsen slängde sig emot henne, öppnade munnen och visade ett gap full av sylvassa tänder. Sedan blev allt dimmigt. Händer ryckte och drog i henne och hon somnade in.
-
Flickan stönade tyst och vaknade sakta upp. Leandro satt vid sängkanten medan Midnattsorderns egna sjuksyster kollade puls och andra värden. Häxan frågade lugnt vad hon hette och vad hon mindes.
”Jag är Beatrice Serafin och det sista jag minns är två skinande klot av – är jag död?”
”Du är inte död, men lite tilltufsad”, svarade Leandro med ett litet leende. Hon verkade lugn och inte så orolig. ”Det var tur att du gick till vår sierska igår, för hon kunde se att du skulle bli attackerad. Vi visste också att den där vampyren skulle befinna sig på kyrkogården inatt eftersom det var hans dödsdag. Så vi kunde addera de faktorerna och hoppas att du skulle befinna dig där.” Leandro fick en dystrare blick och suckade.”Dock var vi tyvärr för sena.” Flickan tittade tyst på honom med samma ointresserade ansiktsuttryck hon alltid verkade ha.
”Va?” var allt hon sa och Leandro visste att hon inte skulle förstå något av det han sa. Han suckade igen och fortsatte.
”Det kanske är svårt att begripa det jag kommer att förtälja, men du blev biten av en vampyr igår kväll,och har förvandlas till en själv.” Han tog en paus. "Du är en vampyr", la han till för att förtydliga.
Han tittade vakande på flickan. Han hade berättat sådan här information till andra förr. Han förväntade sig alltid en reaktion innehållande orden 'Tror du jag är knäpp?' eller 'Är du helt knäpp?' Han väntade på att möta skepsis eller vad som helst. Beatrice svarade simpelt med:
”Coolt.”
~Slut på kapitel 2~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar